torsdag, april 10, 2008

Kära nederlag...

...hur står det till? Det var inte längesen vi sågs sen sist? Tyvärr, måste jag säg, så träffas vi bara under så dåliga omständigheter, det är lite trist tycker jag. Hade varit mycket mer lattjo att träffas under bättre omständigheter, men det är lite så vårt förhållande är, uttnyttjande av varandras (dåliga) känslor. Bara vi hade kunnat träffas över en mjöd eller två, så hade vi kunnat prata ut om det här, det är jädra tradigt att det alltid ska bli så här när du och jag ska komma samman. Vi hade haft så sjukt kul tillsammans om du hade börjat umgås med lite andra, såsom; glädje, berusad, sexlust och belåtenhet. Vi fem har alltid kul! Till skillnad från dem du umgås med; sorg, lidande, bakfull, impotent och otillfredställdhet. Dem är såna party-crashers alltså, vi hade så sjukt kul om du bara hade försökt klämma dig loss från dem och fått motgångar till framgångar istället. Du har potentialen, det ser jag.... Men viljan? Det vet-i-fan.... Han är (vilja) jobbig det vet jag, han är som den kusinen som alltid blir "örna-laddad" (påstruken, överförfriskad, plakat, dyngrak, aspackad) på sammankomster med släkten. Han som alltid är lite för närgången och som alltid dansar med en plast-lampskärm på huvudet in på den sena timmen. Han man alltid önskar inte ska komma, men alltid kommer och framförallt blir alltid lite för full, även på tillställningar där det inte ens serveras berusningsmedel.

Det är inte lätt...


I slutändan är det ju pengarna allt handlar om. Om man ej har en välfylld dase, så är man inget. Man är en piss i sjön, en sten i Sahara, obetydlig! Därför är det viktigt att skaffa sig en vettig utbildning i tid och inte leva på det ”goda hoppet” för länge utan ge sig ut i den stora skrämmande världen och göra ljud ifrån sig, så de stora kostymnissarna inte missar en. För vem vill egentligen sitta och torka gamla tanter i sketan eller slita ut sig i förtid som en puckelryggad hamsterdvärg. Det är så att man ”prärievargar” ut sina känslor... Man vill ha det sagt, men det sitter kvar där, någonstans i strupen som en solid klump fastmärgad i halsstrupen, hängandes kvar i gomseglet, fastgjuten som ett Bamseplåster på ett nyskrubbat knä... Man vill spy ut det och skita i konsekvenserna... Men ändå inte! Det är svårt att vara känsloladdad!
Men varför är man rädd för att säga något egentligen, ord har ju inte egentligen någon betydelse. Ord är bara tomma skal som väntas på att fyllas med betydelse av mottagaren. ”Skönheten sitter i betraktarens öga” heter det ju och man kan lätt säga att ”Ordets betydelse sitter i betraktarens tolkning”. Allt man säger har för det mesta en egen betydelse från en själv, men det viktiga är inte VAD man säger, utan HUR den andra tolkar det. Allt man snappar upp och hör har olika betydelser i olika sammanhang. Därför ska man egentligen aldrig haka upp sig på något någon annan säger... Men man kan ändå inte hjälpa det, Vissa ord och meningar etsar sig fast i minnet vare sig man vill det eller inte, det är så bara.

Komet sheisst zurück!

Nej åter till dig igen. Han är en tuff jävel, synd man inte hade den drivkraften som vilja har, ja hälften hade varit nock! Nej, men åter till dig; jag hoppas att du har fått en tankeställare nu, det har jag i alla fall. Skönt att jag kunna lätta på mitt hjärta faktiskt, känns som vi inte har pratat ut så mycket på sistonde, och är det något, vad som helst, var inte rädd för att höra av dig! Jag finns här för dig... Alltid!